Forum för ekonomi och teknik

Det blir allt vanligare att de som åker utomlands för att jobba har ett lokalkontrakt och själva måste bekosta barnens skolgång och dagvård. Under expatriatkontrakt däremot står arbetsgivaren för boende, dagvård och sjukförsäkringar för hela familjen.

Stor bil och pampig villa, internationella skolor och egen trädgårdsmästare. Den traditionella bilden av expatriater har övertoner av lyx. Men globaliseringen och den ekonomiska tillväxten under 2000-talets första hälft har gjort utlandskommenderingar allt vanligare.
”Tidigare hade man kanske den uppfattningen att folk förtjänade sig en förmögenhet på sina år utomlands. Det har funnits ett gyllene skimmer över saken. Men nuförtiden är en utlandskommendering en naturlig del av karriärutvecklingen”, säger Heli Hassinen-Biberger som ansvarat för Nissans utlandskommenderingar i Norden.
Marja Tahvanainen, som forskar i utlandskommenderingar på Helsingfors handelshögskola, säger att utlandskommenderingar blivit en del av vardagen i många företag.
”Det har blivit så vanligt att åka utomlands. De flesta har skaffat sig sin första erfarenhet av att bo utomlands redan under studietiden.”
Under de tio senaste åren har utlandskommenderingarna ökat markant. Parallellt med klassiska utlandskommenderingar där den anställda åker som expatriat, det vill säga fortfarande är anställd av moderbolaget och omfattas av det finska socialskyddet, har det blivit allt vanligare att åka på så kallade lokalkontrakt. Också kortare projektbaserade utlandskommenderingar förekommer allt oftare.
Hassinen-Biberger har jobbat i tre år med att bland annat skapa processer för Nissans utlandskommenderingar och har nu i snart ett år fått egen erfarenhet av hur det är att bo utomlands. Hon är Nissans personalchef i Mellaneuropa och stationerad i Bonn i Tyskland.
”Nu när jag själv lever den här vardagen märker jag att jag har haft en alltför rosig bild av utlandskommenderingar. Som erfarenhet har det här året varit magnifikt, men lätt har det inte alltid varit”, konstaterar Hassinen-Biberger då hon analyserar sin tid i Tyskland.
Vanligtvis är det kvinnan i familjen som följer med sin make på hans utlandskommendering. Då faller det på henne att ordna det praktiska och få familjen hemmastadd. I Hassinen-Bibergers fall har det inte bara handlat om att hitta dagvård för en 18 månader gammal dotter och inreda ett hem, utan också om att komma in i en ny företagskultur och arbetsgemenskap.
”Även om jag i princip sköter samma jobb jag hade i Finland är allt annat nytt. Nu inser jag själv hur viktigt det är med alla stödtjänster arbetsgivaren erbjuder.”
Hassinen-Biberger är själv i Bonn på ett expatriatkontrakt. Hennes arbetsgivare är alltså fortfarande Finlandskontoret, och arbetsgivaren står bland annat för hennes boende- och dagvårdskostnader. För Hassinen-Biberger var expatkontrakt ett villkor för att hon skulle flytta till Tyskland. Som småbarnsmamma blev dagvården en avgörande fråga för henne.
”Kostnaderna för dagvård för småbarn är på en helt annan nivå här i Tyskland än i Finland.”

Dyrt för arbetsgivaren. Men för arbetsgivaren är expatkontrakt inget billigt kalas. Boendekostnader, terminsavgifter i internationella skolor och heltäckande sjukförsäkringar för hela familjen bidrar till att notan lätt stiger till tre–fem gånger personens årslön i hemlandet. Det är den främsta orsaken till att så kallade lokalkontrakt vinner allt mer terräng.
”Ur arbetsgivarens synvinkel är det klart att man föredrar lokal anställning. En annan fråga är om arbetstagaren går med på att flytta utomlands under ett sådant kontrakt”, säger Hassinen-Biberger.
Vem som reser på expatkontrakt och vem som får ett lokalkontrakt beror i hög grad på hur mycket arbetsgivaren vill att personen ifråga ska ta emot vakansen utomlands.
”Vill man ha en specifik person erbjuds ett expatkontrakt”, säger Hassinen-Biberger.
Vid flyttningar till vissa länder där den lokala lönenivån är mycket hög – som till exempel för högre chefsposter i USA – kan arbetstagaren däremot vinna på ett lokalkontrakt.

Yngre väljer lokalkontrakt. Enligt Hassinen-Biberger syns också tydliga generationsskillnader – för unga anställda är tröskeln lägre att packa väskorna och sticka utomlands på ett lokalkontrakt. Äldre arbetstagare måste man däremot ofta ’övertala’ med expatkontrakt. De har också vanligtvis en annan förhandlingsposition i och med att de ofta har värdefull erfarenhet som behövs för ett specifikt uppdrag.
Yngre anställda kan å andra sidan ha lättare att tackla riskerna med ett lokalkontrakt. Åker man utomlands som expatriat har man vanligtvis rätt till sitt gamla jobb eller motsvarande. Ett lokalkontrakt innebär att personen i fråga säger upp sig från sitt nuvarande jobb. Då det blir dags att åka hem gäller det att söka ett nytt jobb.
Under ett lokalkontrakt bekostar arbetstagaren själv barnens skolgång och dagvård. Under ett expatkontrakt hör den anställda med familj fortfarande till finskt socialskydd, något som kan ha implikationer till exempel för moderskapspenningen.
Marja Tahvanainen poängterar att det inte går att göra en matematisk modell för att räkna ut lönsamheten hos en utlandskommendering. Det är lätt att räkna ut vad investeringen kostar företaget, men svårare att mäta ’avkastningen’ eftersom den oftast är immateriell.
”Men inte kan ett företag etablera verksamhet utomlands utan att skicka ut folk”, konstaterar Tahvanainen.
Hon uppmanar företag att ställa upp klara mål för varje utlandskommendering, även om det inte är möjligt att räkna ut en avkastning på investerat kapital för en enskild utlandskommendering .
”Målen ska kommuniceras till den som åker men också till målföretaget. Det finns många exempel på fall där ingen riktigt vet vad personen från moderbolaget ska göra i det nya landet. De fallen blir dyra historier för företaget.”
Dyrt blir det också då expatriaten vill komma hem i mitten av kontraktet. Av den orsaken borde företagen satsa särskilt mycket på rekryteringsskedet.

Nyttigt utbyte. Marja Saviaro grundade konsultföretaget Return Ticket för att dela med sig av sina erfarenheter som expatriat. Hon har forskat i utlandskommenderingar och själv varit bosatt i Afrika i flera repriser. Nu preppar hon familjer som antingen är på väg utomlands eller just har kommit hem.
”Tyvärr inkallas jag alltför ofta i ett för sent skede, då kontraktet väl är underskrivet”, säger hon. Hellre skulle hon ta del i projektet i det skede då familjen ännu funderar på att åka.
”Det är vanligt att man är så ivrig på att åka iväg att man inte ger sig tid att ställa de väsentliga frågorna.”
Trots att det är dyrt att skicka folk utomlands är det ändå någonting företag i allmänhet vill satsa på.
”Visst handlar det om stora investeringar, men vi upplever ändå att organisationen får mycket ut av utlandskommenderingar, både av dem som kommer till Finland och de finländare som kommer tillbaka. Organisationen håller sig fräsch då man med jämna mellanrum skakas om av någon som kommer med ett nytt perspektiv”, säger Hassinen-Biberger.
Och satsar man på att göra karriär i ett globalt företag i dagens värld är några år utomlands mer eller mindre en förutsättning.
”Det kan nog upplevas som en ’defekt’ om man inte har varit utomlands”, säger Tahvanainen.

Lue koko artikkeli: